Satellitmätning innebär positionsbestämning med hjälp av satellitpositioneringssystem. Om satellitmätning används huvudsakligen termen GPS-mätning, men numera talar man också om global GNSS-mätning (Global Navigation Satellite System). Då används förutom GPS-systemet även andra satellitpositioneringssystem för att bestämma läget.
Satelliter sänder radiosignaler på olika frekvenser. Signalernas bärvågor förses med binära koder som utnyttjas vid positionsbestämning. Satellitbaserad positionsbestämning indelas i absolut, differentiell och relativ positionsbestämning.
Absolut positionsbestämning utförs med hjälp av en separat mottagare, t.ex. en handnavigator, som mottar den signal som satelliten sänder. Då används huvudsakligen signalernas observationer av C/A-koder (Coarse acquisition). När den mottagna koden jämförs med den kod som genererats i navigatorn framgår signalens gångtid, från vilken avståndet till satelliten kan räknas ut. Mottagarens läge kan bestämmas eftersom uppgifterna om satelliternas lägen förmedlas med signalen. Minst fyra satelliter krävs för positionsbestämning.
Differentiell positionsbestämning, eller DGPS, minskar de fel som förekommer i samband med positionsbestämning med hjälp av differentiell korrigering. Korrigeringarna förmedlas till mottagaren via radio eller mobiltelefon.
Differentiell korrigering förmedlas i Finland bl.a. av Sjöfartsverket, DGPS-korrigering även av Geotrim Oy, som använder GSM/GPRS-uppkopplingar i VRS-nätet.
Relativ positionsbestämning grundar sig på att utnyttja satellitsignalernas bärvåg. Minst två mottagare behövs för positionsbestämning, av vilka den ena finns på en punkt vars koordinater är kända. Vid mätningen bestäms koordinatskillnaderna mellan mottagare.
När mottagaren låser sig till satellitsignalen mäter mottagaren den aktuella bärvågens fas. Från och med den här tidpunkten börjar mottagaren beräkna antalet till signalen kommande hela våglängder. När satelliten rör sig på sin bana syns avståndsförändringen i antalet anlända våglängder som mottagaren beräknat. Då flera satelliter har observerats under en tid kan man utgående från våglängderna beräkna satellitens avstånd från mottagaren.
Den relativa positionsbestämningens viktigaste tillämpningar är statisk GPS-mätning och RTK-mätning.
Den konventionella RTK-mätningen har under senaste år blivit ersatt av nätverks-RTK-metoden som baserar sig på fasta basstationer. I Finland och vid Lantmäteriverket används en virtuell VRS-metod (Virtual Reference Station). Avsikten med metoden är att i närheten av kartläggningsmottagaren skapa en virtuell basstation som bestäms med hjälp av observationer från det fasta basstationsnätet och avbildningen av olika felkällor.
Med en dylik nätverksmetod blir noggrannheten bättre än med en konventionell RTK-metod, eftersom man nästan helt och hållet blir av med felet som beror på avståndet. Användningen av metoden betyder dessutom kostnads- och tidsbesparingar eftersom det är möjligt att avstå från en egen basstation samt dess uppsättning.
Flera störande faktorer, som kallas för felkällor, påverkar satellitbaserad positionsbestämning.
Vid absolut positionsbestämning är det möjligt att minska påverkan av fel t.ex. med jonosfär- och troposfärmodeller. I samband med differentiell positionsbestämning kan man nästan helt och hållet undgå fel tack vare bestämda korrigeringar. Vid relativ positionsbestämning kompenserar felkällorna delvis varandra enligt använd beräkningsmetod. Med en tvåfrekvensmottagare kan fel som jonosfären orsakar bestämmas och elimineras.
Tabellen visar ungefärliga noggrannhetsvärden för olika positionsbestämningsmetoder. I synnerhet i fråga om absolut positionsbestämning kan noggrannheten variera avsevärt beroende på mätningsplats, satellitgeometri och andra felkällor.
| Positioneringsnoggrannhet | |
| Absolut positionsbestämning | under 10 m |
| Differentiell positionsbestämning | 0.5 - 5 m |
| Relativ positionsbestämning | under 5 cm |