Landhöjningen i Fennoskandien har varit känd i århundraden. År 1491 klagade invånarna i staden Östhammar på att strandlinjen hade dragit sig så långt bort från staden att det inte längre gick att ta sig till den gamla hamnplatsen. Fenomenet var känt överallt längs Bottniska vikens kust, där nytt land ständigt steg upp ur havet och de gamla hamnarna blev så grunda att de blev obrukbara.
Den mest kända av de tidiga landhöjningsforskarna var Anders Celsius, som i början av 1740-talet fastställde att förändringen utanför Gävle var tretton millimeter per år. Även om det värde Celsius fick fram ligger ganska nära det som vi känner till i dag, hade han ingen uppfattning om orsaken till landhöjningen. Fenomenet ansågs snarare bero på en sjunkande havsyta än på landhöjning.
Med hjälp av havsnivåmätare, mareografer och enklare peglar kan man följa förändringar i vattennivån i förhållande till strandlinjen. Havsnivåobservationerna i Stockholm sträcker sig ända tillbaka till 1770-talet. Observationerna gjordes först med peglar. En mareograf med kontinuerlig registrering började användas i Stockholm år 1889, två år efter Finlands äldsta mareograf i Hangö. Gerard de Geer publicerade i slutet av 1800-talet en karta över landhöjningen i Fennoskandien, och när man samtidigt började förstå de fenomen som istiden orsakat började även mekanismen hos och effekterna av landhöjningen klarna.
I inlandet kan höjdförändringar följas med upprepade precisionsavvägningar. Den första riksomfattande precisionsavvägningen i Finland utfördes åren 1892–1910, den andra 1935–1975 och den tredje 1978–2006. Vi har ganska goda kunskaper om landhöjningen i Finland. Tack vare de precisionsavvägningar som har gjorts i Norden har vi exakta kunskaper om landhöjningen i hela Fennoskandien. Numera kan jordskorpans rörelser, inklusive landhöjningen, följas med hjälp av GNSS-stationer som utför kontinuerlig observation. Med GNSS-stationer kan man även observera den lilla vågrörelse som landhöjningen orsakar.
Landet höjer sig snabbast i närheten av Kvarken, nästan en centimeter per år. Minst är landhöjningen i sydöstra Finland, där den är under tre millimeter per år. I S:t Petersburg kan ingen landhöjning längre observeras.
Bild 1. Landhöjningen i Fennoskandien i förhållande till jordens medelpunkt (millimeter per år).
När inlandsisen drog sig tillbaka från Fennoskandien för drygt 10 000 år sedan hade jordskorpan pressats ner en halv kilometer av tyngden från den cirka två kilometer tjocka ismassan. När trycket lättade började jordskorpan höja sig, och återhämtningen pågår fortfarande. Isarna var som tjockast vid Bottniska vikens kust, och där kan landet höja sig hundra meter till.
Landhöjningen är bara en av följderna av det globala formåterställningsfenomen (GIA, Glacial Isostatic Adjustment) som nedisningar orsakar. GIA påverkar både jordskorpan och de övre delarna av manteln, men även förändringarna i havsnivån, nedisningarna och förändringarna i tyngdkraften. Jordens form och massfördelningen förändras, samtidigt som massflöden äger rum även i jordens mantel. Massflödena är enorma även ur ett globalt perspektiv: under de perioder på omkring 100 000 år som skapas av återkommande istider stiger och sjunker havsnivån med över hundra meter. Jordmassor motsvarande 5×1019 kg flyttas från en plats till en annan (detta motsvarar nästan en tiotusendel av hela jordklotets massa!), och enorma inlandsisar växer och smälter, vilket innebär att jordskorpan först bucklas till och sedan frigörs och får återhämta sig igen. Detta har pågått regelbundet under åtminstone de senaste två miljoner åren.
Bild 2. Istidscykeln och dess inverkan på havsnivån och jordens mantel. a) Situationen före istiden. b) Nedisningen börjar. Vatten överförs från havet till inlandsisen, havsytan sjunker, utom i närheten av det område som håller på att täckas av is, där den ökande tyngdkraften förändrar geoidens (havsytans) form. Jordskorpan sjunker elastiskt ihop. c) Nedisningen fortsätter. De långsamma flödena i jordens mantel börjar, massa strömmar bort från manteln under inlandsisen; utanför inlandsisen höjer landet sig. Havsnivån sjunker fortfarande, utom i närheten av inlandsisen. d) Inlandsisen smälter, vattnet återgår till havet, havsnivån stiger, utom i närheten av den smältande inlandsisen, där förändringen är mycket liten. Den elastiska sättningen i jordskorpan återställs omedelbart. Massflödet i manteln höjer långsamt den kvarvarande sättningen, situationen motsvarar den nuvarande landhöjningen i Fennoskandien.
Den senaste istiden var som kraftigast på norra halvklotet, i Fennoskandien, nordvästra Ryssland och Nordamerika. I dessa områden skvallrar landhöjningen om historien av nedisning. På Grönland och i Antarktis fortsätter istiden.
Havsnivån stiger när glaciärerna smälter. Den nuvarande globala havsnivåhöjningen är drygt 1,5 millimeter per år, men under de senaste åren har höjningstakten i det närmaste fördubblats. Havsnivåhöjningen innebär att den landhöjning som kan observeras vid kusterna blir mindre. Tills vidare är havsnivåhöjningen mindre än landhöjningen vid Finlands kust, så ny mark fortsätter att stiga upp ur havet. Fenomenet syns tydligt särskilt vid Bottniska vikens kust.
Vi har tack vare precisionsavvägningar och GNSS-observationer ganska exakta kunskaper om landhöjningen i Finland. Trots detta finns det mer att undersöka när det gäller både mekanismen bakom landhöjningen, den förändring av tyngdkraften som den orsakar och detaljerna kring landhöjningen. Detaljerad information behövs även för att upprätthålla tillförlitliga referenssystem. Geodatacentralen undersöker hur landhöjningen och förändringarna i havsnivån påverkar våra kuster.
Bild 3. Landhöjningen i Finland i förhållande till jordens medelpunkt. Havsnivån stiger med cirka 1,5 millimeter per år, vilket gör att landhöjningen i förhållande till havsytan minskar i motsvarande grad.