Temat för konferensen ”Second United Nations World Geospatial Information Congress, UNWGIC” var ”Geo-Enabling the Global Village: no one should be left behind”. Bakgrunden till temat är att främja FN:s mål för hållbar utveckling på global nivå med hjälp av geodata. Arrangörslandet Indien ville betona det faktum att förändringen till det bättre sker genom gräsrotsinsatser i byar runt om i världen, även om det behövs globalt samarbete på hög nivå.
Nationella resurser för samanvändning och delning
Under evenemanget tog jag upp Finlands och Lantmäteriverkets perspektiv i två presentationer. Med hjälp av öppen information samt applikationer med öppen källkod kan exempelvis jordbrukare få tillgång till väderdata för att förbereda skötseln av sina odlingar. De samhällen och småföretag som bygger applikationerna gör också ett viktigtarbete för att lösa lokala problem.
Min andra presentation behandlade det finska samarbetets styrka i fråga om att skapa ett nationellt laserskannings- och flygbildsprogram samt projektet MAMMUTTI. Projektet, som finansieras av jord- och skogsbruksministeriet, är en gemensam insats av fem olika organisationer, där man producerar dataprodukter som beskriver markanvändningen och dess förändringar samt kombinerar och vidareförädlar material som produceras av olika aktörer. Målet är att förbättra den kunskapsbas som beskriver markanvändningen och dess förändringar så att den kan utgöra en bas för beslutsfattande och rapportering. I projektet skapas också en gemensam förvaltningsmodell för organisationer som producerar markanvändningsdata, som möjliggör regelbunden uppföljning av markanvändningen och dess ändringsdata.
Det lilla Finlands styrka är samarbete och förtroende. Det har varit värt att kombinera resurserna och samarbeta tätt för att tillsammans åstadkomma mer. Det finns ett stort internationellt intresse för samarbetsmodeller.
Var och en behövs för att lösa problemen
FN:s expertkommitté för geodata vid UN-GGIM ser med tillförsikt på framtiden. Under konferensens diskussioner kom det fram att de traditionella infrastrukturerna för geodata, såsom INSPIRE, har varit rätt starkt toppledda och producentorienterade och att användarna inte nödvändigtvis har fått sin röst hörd beträffande de val som gjorts. Samtidigt har teknologin utvecklats med stora steg; analysklara 3D/4D- och fjärranalysdata, många former av automatisering samt lokaliserings- och geodata ingår redan till en viss del i samhällets vardagliga verksamhet. Så vad behöver vi göra just nu?
I synnerhet i utvecklingsländer är det nödvändigt att undersöka med vilka samarbetsmodeller den privata och den tredje sektorn i samarbete med offentliga aktörer kunde utnyttja geodata för att främja samhällsutvecklingen och uppnå hållbarhetsmål. Även i Finland är ett MAMMUTTI-projektets samarbete banbrytande, då vi utvecklar datainnehållet för de grundläggande platsuppgifterna i nära växelverkan med dem som utnyttjar datainnehållet. De uppgifter som vi samlar in på det här sättet svarar så väl som möjligt på informationsbehoven när det gäller att söka lösningar på stora utmaningar, såsom att bromsa klimatförändringen och minimera dess effekter. Här är Finland på god väg genom att delta i diskussionen och erbjuda kompetens för att lösa gemensamma problem.
Jani Kylmäaho
Skribenten verkar som digitaliserings- och utvecklingsdirektör vid Lantmäteriverket.
I Lantmäteriverkets blogg behandlar olika skribenter aktuella frågor vid Lantmäteriverket.